Vänner är endå ens vänner.

Jag vet inte hur många chanser jag ska ge en men ibland så gör man det för man vill egentligen vara deras vän. Men M du kan bara drömma om att jag ska bli vän med mig igen. Det orkar jag fan inte ;o

Jag har svårt att sätta gränser men när jag väl gör det så kan jag inte förlåta. Jag har även väldigt svårt för att riktigt förlåta. Jag kan säga, mm det är okej. Eller liknande men jag tänker hela tiden på det endå. Jag vill ha ett så bra liv som möjligt. Men jag förstör det genom att reta mig på allt och alla som håller på och jaa. Och de gångerna jag inte bryr mig om det så ställer det sig framför mig och vägrar flytta sig ifrån mig.

Jag saknar egentligen Pamela som fan och innan visste ajg inte va jag skulle göra utan hon. Men nu vafan, om hon inte kan vara nykter en helg och inte vara ute så jävla sent en enda helg då hon träffar mig här så får det fanimej kvitta. Det är hon själv som satt sig här, jag har försökt allt men hon bara nonchalerat det.

Jag vill inte vara arg, jag vill bara vara glad men hurfan ska det gå till? Ni gnäller till och med de gångerna jag verkligen försöker vara glad och hänga med. Ursäckta? men e detta inte mitt liv och inte dit? Vi kan gärna byta men jag tror inte du vill det ha? Håll din käft stängd då om det bara ska komma skit ur den.

Usch. Bort, bort, bort och bort. Och istället kom, kom, kom, kom glada tankar mmmmm ((:

Känns lite bättre nu jao ^^^