Heej, förlåt att jag inte varit inne på länge men jag har helt enkelt inte haft något att skriva och varit för trött.

Jag ska ändra mina tankar och försöka att tänka positivt hela tiden.

Men de e fan inte så lätt när någon bara kommer där: sluta vara så negativ, eller ttyp : men gör något då ta den kom igen .

Alltså jag gör så gott jag kan, om det inte räcker så kan du la sticka? låt mig va förfan.

Det hemskaste av allt är att det är en av dem som är en nära vän till mig och den andra en vän som jag e sur som fan på just nu, inte bara för detta men orkar inte lägga ut det här för det skulle bli en roman innan jag skulle kunna förklara allt så nu skulle förstå.

Man kan ju inte sakna något man inte upplevt...

Det är något som e sant.

Men man kan behöva och vilja uppleva något som man saknar att ha chansen till.

Okej, nu tänker ni säkert typ på sex eller något för jag skrev såhär men det är inte det jag menar, jag lovar.

Jag menar det med kärlek.

Saker jag skriver här kan vara rättså privata egentligen för mig ibland men jag måste få ut det och det är förmodligen inte många som kollar på denna. Men jag skriver det även här för att jag måste lära mig att prata om hur jag känner mig och så, då kan detta bli en början jag sedan kan bygga på tänkte jag.

Jo, det här med kärlek.

Jag har haft en kille som jag räknar. Och det var i 6:an. Jag ska snart sluta 8:an nu, ungefär 2 år sedan alltså...

Men i alle fall, jag gillade han och så och jag kommer aldrig glömma han och jag bryr mig om han. Om han säger något elelr så, han kan såra mig väldigt lätt.

Men jag har aldrig direkt "känt" kärlek eller va jag ska säga.

Jag vet inte men jag kan inte släppa in någon. Jag har aldrig kunnat säga: "Jag gillar dig", inte ens det. Eller alltså som till vänner och så jovisst men jag menar ju annat.

Jag vågar inget. Jag tror aldrig att någon gillar mig, om dem säger det så kan jag aldrig tro dem. Jag börjar alltid gilla dem jag inte kan få.

Jag vet inte vad jag ska göra, allt jag gör blir till problem. Jag blir konstig när jag gillar någon, jag blir glad och ledsen oavbrutet och kan inte bestämma när. Så mina vänner vet alltid då jag gillar någon. Ibland vet dem de före jag själv fattat det för jag vill inte gilla någon. Jag orkar inte det. Det blir endå aldrig något och jag vågar inte typ prata direkt med personen. Jag tror jag bara ska bli sårad och att ingen gillar mig. Jag vet inte va de e med mig egentligen, jag har alltid varit såhär. Jag vill att någon ska kunna älska mig men hur då? Jag vet inget och är bara konstig i andras ögon. Så verkar det i alla fall vara.

Vet inte om jag ska sluta här, annars så skriver jag väl en roman av bara en sak jag har problem med, ...